/
Biografi /
Det kallas ett race, sidan 178.
Under sommaren köper Felix en halvakustisk gitarr. Tillsammans med några klienter på Korsaröd startar han ett band. Dom håller till i ett speciellt musikrum som finns i prästvillan. Under sensommaren har dom en spelning på verandan. Bara fyra låtar men ganska väl repat och dugligt genomfört. Sättningen är traditionell. Trummor, bas, gitarr och sång.
Korsaröd är en institution i ständig förändring. Man flyttar om aktiviteter mellan olika utrymmen och förnyar sig ständigt i fråga om struktur och nya lösningar.
Felix trivs bra. Men allt är inte av godo.
Ofta ligger han på rummet och mår dåligt. Han har starka sug efter amfetamin och fylla. Han drar upp knäna under hakan och kurar ihop under täcket. På nätterna drömmer han att han tar pulver och drömmarna är så starka att han har stor ångest när han vaknar. Ångesten kan vara ett tecken på att han vill sluta. Det är bra. Men jobbigt. Han försöker tänka på annat men efter ett tag lär han sig att umgås med återfallssignalerna. Med tiden tillåter han sig att må dåligt. Han utmanar det dåliga måendet och tänker tanken fullt ut. Massor av droger och sprit. Bara lasta in. Inga hämningar och ingen ånger. Gränsen är han väl medveten om. Tanke, beslut, handling.
Men intellektet, själen och kroppen samspelar dåligt. Han tröstar sig med stora mängder kaffe, ciggaretter och mat. En bra hjälp i behandlingen är Felix inställning att man ska ta en sak i taget och personalen arrangerar många trevliga aktiviteter som tillfälligt sätter uppmärksamheten