/ Biografi /

Det kallas ett race, sidan 192.

terapeut men han svarar undvikande. Felix känner hur frågorna, främlingskapet och samvetet skapar maktlöshet inom honom. Har han rätt att ta plats här? Han känner inte det. Är han omtyckt här? Han tror inte det. Han känner ett tryck på sig som säger honom att om han ska bli respekterad här så måste han kämpa till sig den respekt han vill ha. Och eftersom han är ensam så kommer hans behov av att vara omtyckt bara tillfredställas av honom själv. Möjligen av ett och annat mysprogram i TV och radio. Någonstans tycker han att han redan har kämpat klart den här kampen. Att åren på behandlingshemmet med den tuffa avgiftningen och så småningom den tilltagande tryggheten i sin drogfrihetdrogfrihet väl måste vara värt något. Men nu började han inse att han var lika ensam som han varit under tiden i Göteborg. Han var utlämnad åt sig själv. Ensamheten väcker kamplystnad hos Felix. Han vill inte handla i Höör. Han tar tåget till Lund och gör sina inköp där. Han börjar filma med kameran han fått efter sin styvfar. Han gör sex filmer på en vecka.. Han skriver en bok i dagboksform om sina besök i Lund. Dessutom genomgår han en behandling mot sin gulsot, i Lund. Hans rättstvist om vårdkostnader har han fört vidare till Europadomstolen efter att den avvisats av svenska regeringsrätten. Han tar långa promenader och ser i stort sett alla nyhetssändningar. Efter att ha suttit i samtalsterapi under nästan fyra år blir tystnaden tung för Felix. Dessutom  äter han för lite. Han går ner tjugo kilo på fyra månader och lever till stor del på smör, bröd, vatten och näringskoncentrat. Viktnedgången är önskad men alltför intensiv. Han blir känslig och lättpåverkad. Interferonbehandlingen mot gulsoten gör också sitt till.