/ Biografi /

Det kallas ett race, sidan 128.

En lördagsmorgon träffade han Stefan på en liten bar i Köpenhamn. Stefan räckte över två långa paket inpackade i kondomer. Felix gick in på toaletten och  stoppade upp paketen i häcken. Det var precis att dom fick plats. Andra paketet fick han trycka som faan på för att det skulle få plats. Det gjorde jävligt ont och han kände sig skitnödig hela tiden. Han gick ut och nickade åt Stefan att det var klart. Härnäst skulle dom  träffas hemma hos en gammal kassaskåpssprängare för att göra klart dilen. Dom skildes åt för att ta båten över sundet. 
 
Ungefär halvvägs över sundet blev Felix så jävla skitnödig att han var tvungen att gå på toaletten. Han plockade ut ena paketet för att lätta på spänningen. Tänk nu om han hade fått vaselin och skit på nävarna. Han kollade kalsingarna. Nej, det var ingen fara. Och händerna kunde han tvätta av. Sen in med paketet igen och en ny tvätt. Helvete vad det spännde. Tänk om paketet åkte ut. Då var det tvärtorsk i tullen. Men han hade trenchcoat  på sig som tur var. 
 
Välkammad med kavaj, mörka byxor, snyggskor, ljusbiege trenchcoat med brunt mockaslag, och cavaletportfölj gick Felix obehindrat genom  tullen. Han skymtade Stefans gängliga kropp och mörka kalufs någonstans där framme. För honom var det lugnt. Felix gick nervöst och tänkte på att någon tullprersonal skulle komma springande efter honom eller att knarkspan skulle komma uthoppande ur någon svart Saab i hamnområdet med snutlegget uppstoppat under näsan på honom. Men det var lugnt.